Som relativt nyinvandrad är det lätt hänt att jämföra tillvaron här i Frankrike med livet i Sverige; priset på vin, antalet soltimmar i mars, hur fort tomaterna växer, kvinnans roll i familjen.

Det är så mycket jag älskar med det här landet. Och det är en hel del som varje dag tål att ifrågasättas. Familjepolitiken hamnar på plats nummer 1.

Kolla bara på föräldrapenningen – det normala är att mamman stannar hemma med bebisen i tre månader. Pappan har hela (…) 25 dagar att plocka ut, 32 om det handlar om tvillingar (eller fler).

När dessa dagar är slut är det vanliga att lämna ifrån sig den lilla ungen till en dagmamma, alternativt en äldre släkting eller att helt enkelt inte börja jobba igen.

I ett land som är så framstående på så många andra sätt känns detta som ett hån. Lägg då till att du betalar mindre skatt om du ingår i ett par som har barn och där den ena föräldern inte jobbar.

Snacka om ett upplägg som stavas evig kvinnofälla. 

Så – när vi pratar med våra vänner om hur det fungerar i Sverige, där vi både har en generös föräldraledighet som i bästa fall delas av båda föräldrarna OCH där vi dessutom kan vabba, är de smått chockade. Det är lätt att glömma hur lyxigt vabbandet är när förskolornas magsjukor avlöser varandra och tvingar svenska föräldrar att stanna hemma från jobbet, med betalning.

Nu bor vi på landet och detta är ingen statistisk undersökning, i Paris ser det säkerligen annorlunda ut i många familjer, men här är det ofta kvinnan som löser allt kring tvätt, barn, matlagning och-så-vidare. När Frenchie berättade för en kvinnlig kompis med tre barn, eget företag och noll så kallad egentid om att vi i vår familj definitivt inte har detta 50-talsosande upplägg var hennes respons helt kort: “Men vad gör Cilla egentligen då?!”

Ja vad gör jag? Med lite tur har jag tid över att bli förbannad över bristen på jämställdhet, till exempel.