Det egentligen enda stora orosmomentet inför att flytta från Sverige till Frankrike var hur barnen skulle tackla omställningen. Att lämna familj och vänner som de var vana vid, en förskola som de älskade, ett hus som de verkligen trivdes i, det hade inte varit konstigt om det skulle orsakat rejält med huvudbry.

En treåring och en femåring som inte riktigt förstår begreppet land (detta är något som uppenbarligen även kan tillskrivas vissa världsledare) men som sätter sig på flyget med sin genomsvettiga mamma iklädd blå bommullsklänning mitt i en värmebölja – genomtänkt – och som helt plötsligt har ett nytt universum att se som sitt eget.

I princip alla säger att barn är så anpassningsbara, att de vänjer sig vid det mesta. Visst. Så är det ju. Men det behöver inte alltid betyda att det är något bra.

Vi åkte ner drygt en månad innan skolan skulle börja för att hinna acklimatisera oss någorlunda och för att barnen skulle komma in i språket hyfsat. De var visserligen indoktrinerade i franskan eftersom deras pappa alltid pratat med dem på sitt modersmål, och de förstod allt, men att prata flytande är en helt annan sak. Att prata flytande på plats i Frankrike, ännu en nivå upp.

Skolstarten var också en pulshöjare. Framförallt för oss föräldrar. Skolplikt från tre år och inga blöjor tillåtna. För en treåring som är mer kär i sina blöjor än i att äta glass innebar detta ett intensivt blöjavvänjande som bara slutade med förstoppad unge och hysteriska föräldrar. Så när det var dags för rentrée (läsårets början) – som är en STOR händelse i Frankrike var vi så att säga inte helt avslappnade när vi baxade in oss i bilen på morgonen för att köra till skolan och lämna barnen i en helt ny och främmande kontext.

(Vi hade varit på studiebesök med alla andra nya barn ett par dagar innan, så HELT nytt var det inte, men ändå.)

Den resan förtjänar ett eget inlägg. Kan hinta om nerspydd bil och skrikgråt. Fest!

Skolstarten gick såklart över förväntan. Det var lite gnissligt den första veckan, som så ofta när det handlar om nya rutiner, men sedan har det gått otroligt bra. Jag är så stolt över dessa små personer som verkligen älskar att gå i skolan, som fått jättefina kompisar och som nu pratar bra mycket bättre franska än vad jag någonsin kommer att göra.

Skoldagen börjar 08.30 och slutar 16.30. Detta kan tyckas som långa dagar, men faktum är att barnen spenderade mer tid på förskolan i Sverige. Och “skola” är en sanning med modifikation för treåringen, det är fortfarande två timmars tupplur på eftermiddagen och mycket lek, men pedagogiken är helt klart med.

Onsdagar är det hopp och lek, alltså ledigt, och det är aldrig mer än sex veckor mellan loven.

Klasserna är relativt små, runt 15 elever i varje åldersgrupp, och vi valde en liten skola med gott rykte och stort föräldraengagemang och där vi redan kände ett flertal av de andra föräldrarna och deras barn.

Hur det gått med blöjorna?

De används inte alls. I skolan.

En sak i taget.