ETT STOPP I SAINTE-ALVÈRE = BÄTTRE ÄN SPA

Blue gate in front of an old stone house

Det finns en liten by inte så långt hemifrån som jag åkt igenom otaliga gånger men som jag aldrig tagit mig tiden att stanna i. Byn heter Sainte-Alvère och ligger i en T-korsning på vägen till Bergerac. Tänk typiskt sömnigt litet genomfartssamhälle som med all sannolikhet en gång var fullt av liv och hästdragna kärror men som nu har en äldre befolkning som verkar uppskatta lugnet på sin lilla veranda där radion står påslagen på högsta volym.

Old building in Sainte-Alvère

Anledningen till att jag åkte till denna lilla by där fågelkvittret överröstar allt annat var samma anledning som varje söndag så här års: loppis + växtmarknad. Eftersom ingen annan i familjen hade vaknat åkte jag ensam, vilket i sin tur gjorde att jag för en gångs skull hade tiden att plåta precis hur många hus och smågator som jag ville utan att någon, förslagsvis mycket yngre person, klagade på hunger/trötthet/kissnödighet/tråkighet. 

Truffle parc Sainte-Alvère

Jag började med att köra upp på höjden mitt inne i byn för att parkera. Där fanns också en lite park tillägnad den svarta tryffeln – en av specialiteterna här i Dordogne. Under tryffelsäsongen är det tryffelmarknad i Saint-Alvère varje vecka. Tryffelskola således innan jag tog ett långsamt varv i byn i sällskap av en Chausson aux pommes från det lokala bageriet. (Som en croissant med äppelmos i, ungefär. GOTT.)

Det var söndag morgon och jag kunde spatsera runt i precis den takt jag kände för. Kyrkklockorna ringde ut från högmässan, solen värmde behagligt och marknadsbesökare rörde sig på gatorna i maklig takt.

Avslappnande. Det är nog närmast så jag kan beskriva känslan denna söndagsmorgon.

Sedan åkte jag tillbaka till mitt vanliga liv där fågelkvittret överröstas av andra små gulliga varelser och söndagen fortsatte som söndagar brukar; med ständiga förhandlingar om stort och smått och konstaterandet att vi är precis där vi ska vara.

Blue gate in front of an old stone house