ATT PLUGGA FRANSKA SOM VUXEN

Jag pluggade tyska på högstadiet. Detta var alltså på 90-talet. Stentvättade jeans med obefintlig passform och snack om att Tyskland var ett av våra viktigaste grannländer, att det tyska språket var otroligt viktigt att bemästra.

Spola fram 20 år och de tyska ackusativobjekten sitter väl hyfsat fortfarande, men det är också allt. Högst oklart hur jag ska använda dem. Har dessutom aldrig haft en tillstymmelse till att behöva använda dem.

Så när jag 2014 åkte till den franska landsbygden istället för till Island (kräver annat inlägg) för att gästarbeta på en hästgård var det med en mycket knackig tyska, flytande engelska och obefintlig franska som sällskap.

Hint: Inget av detta hjälper i ett land där precis allt dubbas och där engelskundervisningen är … eftersatt.

Tur då att fransmannen som skulle skjutsa mig från tågstationen till hästgården visade sig ha bott i New York. Annars hade vi nog inte haft två barn ihop idag. (Syftar på engelskakunskaperna här. New York var bara en bonus.)

Under den där första månaden i Frankrike för vad som känns som 500 år sedan försökte jag lära mig de franska språkgrunderna. Det gick sådär. Jag bestämde mig därför för att börja läsa franska genom distanskurser på Högskolan i Dalarna. Jag pluggade på halvtid, jobbade heltid, och pendlade rätt långt till jobbet, så det gällde att ta sig tid.

Så värt! Mycket som föll på plats, inte minst påbörjades min livslånga och mycket komplicerade relation med de franska verben.

Sedan fick vi vårt första barn och jag sökte grundkurs i franska på universitetsnivå. Tänkte att det skulle gå fint att kombinera en distanskurs med spädbarnstiden. Tänkte kanske inte så mycket på att detta fantastiska barn som jag älskar över allt annat också åt varannan timme. Dygnet runt.

Med en hjärna vars kapacitet liknade den hos en överkokt havregrynsgröt tog jag det kloka beslutet att hoppa av studierna efter någon månad. Det var orättvist mot alla inblandade att ens försöka fortsätta.

För vissa föräldrar och barn fungerar det tippen toppen att förverkliga sig själv under barnens första månader. Jag är inte vissa föräldrar.

Franskan fick därför vänta ett par år. Jag hade den naturligtvis i min närhet hela tiden ändå, barnens pappa pratar endast franska med dem, och hans många och expressiva samtal med andra fransmän gjorde att jag snappade upp lite här och lite där. Verben var fortfarande i en fas där jag ogillade att böja dem alltför mycket. Kändes som de skulle gå av och aldrig mer återhämta sig.

I höstas var det så dags igen. I och med flytten till Dordogne tog jag tjänstledigt från jobbet i Sverige och satte åter igång med franskastudierna. Distanskurs på Göteborgs Universitet – och den här gången får jag sova något mer än två timmar i stöten. (Nu är det katterna som ska tvätta mitt ansikte varje natt.) Hjärnan fungerar bättre och det är självklart lättare att tillgodogöra sig ett språk nu när jag befinner mig i språkets moderland.

Franska är dock svårt och jag kommer aldrig att prata lika bra som en inföding. Definitivt inte skriva som en – vilket är otrooooooligt frustrerande för någon som använt språket som sitt främsta arbetsredskap i hela sitt vuxna liv.

Däremot kan jag skämta, och förstå skämten. Skratta gör jag bara om de är bra.


Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *