En dag stod hon bara där, i vårt buanderie (groventré), och mumsade på Flingas och Sveas torrfoder. Flinga och Svea är de två katter som vi adopterade från SPA Bergerac i oktober. De är båda steriliserade och dessutom alldeles för unga för att ha kunnat smygföda och smyg-göda en kattunge av den nya kattens storlek.

Den svarta katten, som hon snabbt blev döpt till, jamade och jamade och jag plockade upp henne i famnen eftersom jag sedan tidig ålder sett mig lite som en katternas räddare i nöden. Det var skinn och ben iklätt päls. Jag kunde känna varenda kota på hennes lilla kropp, så slutsatsen var att hon måste ha levt i det vilda en längre tid, utan mat och utan omvårdnad.

Det finns en hel del vildkatter här ute på landet, så den tanken var inte på något som helst vis orimlig.

Eftersom hon var så kärvänlig så kollade jag med de närmsta grannarna om det möjligtvis var deras katt, vilket det inte var. Sedan åkte jag vidare till veterinären med henne för att se om hon var chippad. Det var hon inte heller. Så efter ungefär tio minuters övervägande bestämde vi oss för att behålla katten. Två eller tre spelar inte så stor roll, tänkte vi.

Det ringdes till veterinärer för att bokas tid för sterilisering och hälsokoll. Den svarta katten, som efter ett par dagar fick heta Sotis, åt och sov, gick på lådan utan problem, och började sedan om med ätandet och sovandet. Hon ville inte gå ut, hon verkade oerhört nöjd med att ha hittat ett hem.

De andra katterna var å andra sidan inte överförtjusta, men vi resonerade som så att de skulle vänja sig så småningom. Stella, världens mildaste hund, suckade förmodligen inombords över att ännu en varelse nu skulle konkurrera om den uppmärksamhet som en gång i tiden tilldelades endast henne, men som nu plötsligt fördelades mellan henne och fem (!) övriga varelser (läs barn och djur), men hon var naturligtvis ingenting annat än snällheten själv.

Så tog Frenchie med henne till veterinären för en hälsokoll och kattungen, som vi gissade var runt 5-6 månader, var i själva verket minst 1,5 år gammal. Detta konstaterades med hjälp av hennes tänder. Eftersom hon var så smal samtidigt som magen var rejält uppsvälld fick Sotis mediciner för att komma på rätt spår med matsmältningen, och en tid för sterilisering bokades in ett par veckor senare.

Ett par dagar efteråt vaknade Sotis klockan 03 på morgonen och ville gå ut. Så vi släppte ut henne och tänkte inte mer på det. Men – när frukosten vankades vid 08 var hon inte på plats, ett orimligt beteende för en vrålhungrig katt. Hon kom inte in på hela dagen. Vi såg in te till henne. Jag började fundera på om hon kanske dragit vidare, eller om räven tagit henne. (Vi har en rejält präktig räv i skogen precis bredvid huset) och tog jag en runda runt kvarteret (läs kohagarna) med Stella för att se om hon kanske hade fastnat någonstans med det nya halsband som hon fått ett par dagar innan.

Då springer jag på de andra grannarna (vi har två grannfamiljer som bor ett par hundra meter från varandra och från oss och de är nära släkt), och jag frågade då om de sett en svart liten katt.

“Nej, inte på ungefär tio dagar”, svarade de då.

Tio dagar var exakt så länge som Sotis hade härbärgerat hos oss, helt skamlöst.

Dessa grannar har en stor gård med mängder av köttkor och de förklarade att den svarta katten är en gårdskatt, att de matar henne, och att hon kommer och går som hon vill, tillsammans med de andra katter som också bor där.

Vi avbokade sterilisationen och skrattade lite åt hur vi lät katten lura oss.

Tänkte att hon bara ville komma hit och vila upp sig, för att återvända hem efter vad som skulle kunna likna ett sov- och matläger.

Kruxet är bara att hon verkar trivas bättre här.

Nu ligger hon och sover över eldstaden.

Vi får se hur detta slutar.