Det finns något riktigt obehagligt lismande och insmickrande när en (ofta ung) svensk tilltalar en annan person på svenska med Ni eller Er.

“Vill Ni uppgradera Ert abonnemang och tjäna stora pengar?!”

“Vad önskar Ni äta i dag?”

Du-reformen genomfördes långt innan du föddes, kära medmänniska.

Att genom det svenska språket visa underkastelse likt vår hund som ofta ligger med magen i vädret i ren kärlekstörst ligger alltså inte för mig.

Därför var det i början svårt för mig att anamma vous, alltså Ni, i franskan. Precis som med kindpussen är det inte givet när det är läge. Det skapar eller upprätthåller en distans och visar att man inte är nära nog att säga tu – du.

Efter åtta år i sällskap av en fransman har jag eventuellt börjat få kläm på det.

Vous eller tu – en guide(?)

• Äldre person i närmsta familjen – tu
• Äldre person i närmsta familjen som är gammaldags – vous
• Äldre person i allmänhet – vous
• Person du inte känner i samma ålder – vous
• Person du är bekant med i samma ålder – tu
• Andra föräldrar i skolan som du bara hälsat på – här är jag fortfarande förvirrad
• Affärsbekant – vous
• Affärsbekant som du frågat om ni kan säga tu – tu, om den inte säger nej förstås, då blir det vous även i fortsättningen och du får rosiga kinder på grund av pinsamt
• Servicepersonal – vous
• Lärare i skolan – vous
• Någon du skäller ut på gatan – tu, därför du har redan passerat artighetsgränsen genom att bli arg och skälla
• Barn – tu

Frasen “On se tutoie?” betyder ungefär “Ska vi säga du till varandra?”

Lite som att fråga chans alltså. Ett nej svider.

Jag har hört det hända och det var minst sagt underhållande!

No coming back from that.