“Du låter som en annan person när du pratar på franska”, sa han till mig på engelska, efter att ha hört mig diskutera något med någon fransktalande över telefon. (Han = fransosen jag lever med.)

Jag tänkte mycket på det där efteråt. Hur rösten förändras när den tvingas ta sig an nya, ibland extremt utmanande, fonetiska uttryck, och hur den påverkas av att hjärnan hela tiden måste analysera uttal, ordföljd och grammatisk böjning innan orden till slut hittar ut ur munnen.

Vi pratar tre språk hemma, uppdelat på följande sätt:

Svenska – jag kommunicerar uteslutande på svenska med barnen, förutom när omgivningen behöver förstå vad som sägs. Då blir det franska. Men oftast struntar jag faktiskt i att växla om, det är mellan mig och barnen vad som avhandlas och det gör också att jag kan vara lite mer … kreativ … i mina uttryck. De två principfasta små gullefjunen är däremot inte lika förtjusta i att svara mig på sitt nordiska modersmål. I perioder kämpar de verkligen emot och då krävs både morot och piska för att få dem att förstå att deras svenskakunskaper också är något av en superkraft.

Som fransosen mer än en gång sa under de sex år vi bodde i Sverige: “Ni är ju bara tio miljoner som pratar det här språket, varför lära sig?!”

Jag väljer alltså att se det från ett annat håll – vi är bara tio miljoner som pratar svenska vilket gör det till en spetskompetens. Voilà.

För att återgå till kärnan; på svenska har jag min vanliga ganska mörka röst, med avbrott för humörvarianter. Jag låter helt enkelt som vanligt. Bekväm och orädd och, enligt uppgift, rätt kall.

Engelska – mitt och fransosens konversationsspråk sedan dag 1. Helt enkelt för att det var vårt enda alternativ. När vi träffades kunde jag säga Bonjour och Merci och inte så mycket mer. Hans svenska bestod av Abba och Victoria Silvstedt. Det kommer man visserligen långt med, men några djupare diskussioner blir det ju inte och turligt nog var han av (typ 20?) fransmän som faktiskt kunde kommunicera på engelska utan att få det att låta som en karikatyr.

Det kan vi tacka Friends för och inte på något vis den franska skolan.

Min engelska är hemtam. Jag behöver inte fundera innan jag öppnar munnen. Tyvärr. Tänker att det ibland hade varit en stor fördel att tvingas använda den där extra millisekunden som filter vid eventuella meningsskiljaktigheter i exempelvis parrelationen, men språkbarriären är sedan länge bortsprängd och med tanke på att det trots allt inte är mitt modersmål anar jag en lite väl tilltagen frispråkighet ibland. Det är förmodligen för att jag någonstans känner att det jag säger inte är på riktigt.

Ibland testar vi barnen för att se hur mycket de förstår och den äldsta hänger med i allt men vill inte gärna prata. Den yngsta blir mest förbannad och säger att vi ska sluta.

Engelska är med andra det mest konfliktladdade språket i den här allt annat än konflikträdda familjen.

Franska – en kulturell institution som jag började bekanta mig med i 35-årsåldern. När valet stod mellan franska och tyska på högstadiet valde jag, ivrigt påhejad av de flesta på den tiden, tyska eftersom det var så otroligt användbart.

Det fanns därför ingen som helst språklig grund att börja bygga på när jag träffade fransosen. Ingenting att hänga upp uttalet på. Noll förståelse för verbkonstruktioner och oändliga böjningar hit och dit.

Jag satt med på otaliga middagar i Frankrike och försökte följa med i de rappa diskussionerna. Timmar och åter timmar av att snappa upp ett ord här, ett ord där, för att sedan förstå just ingenting.

Vinet var gott dock.

Det första intrycket jag gav stavas tyst och törstig.

Nu när vi bor här är det en annan person som sitter vid bordet. Efter ett par års franskastudier följt av att dagligen marineras i det som verkligen är språket, alltså uttrycken, vardagslivet och alla opolitiskt korrekta skämt, känner jag mig tillräckligt bekväm för att leva i Frankrike utan några stödhjul.

Min franska röst är mer levande än på de andra språken och kommer med de standardiserade attributen; putande mun, stora gester, toner som dansar på gränsen till falsett. Mitt franska jag lyssnar koncentrerat och ställer hellre frågor än drar långa och komplicerade utläggningar. Hon dricker mer, men är eventuellt lite mer behaglig för alla runtomkring.

Men för mig?

Det är med spänning jag ska fortsätta utforska den här personen och se om hon förändras ju mer språket sjunker in – och hur synen på omgivningen eventuellt skiftar nu när det faktiskt går att förstå i princip allt vad de andra säger.