Mitt senaste inlägg skrevs för ett och ett halvt liv sedan. I sällskap av husköp med tillhörande totalrenovering, karriärbyte, karriäråterbyte, barnuppfostran, sjukdomar och livets allt har mina nedskrivna tankar med all rätt bortprioriterats.

Plötsligt anser jag mig ha tid? Eller så behövs bara ett utlopp.

Det är november 2023 och efter två veckors hällregn har floden tagit sig nya oanade höjder. Sommaren här var i vanlig ordning torr, varm och så ofantligt mycket längre än sin svenska motsvarighet. Vi längtade efter regn. Naturen skrek efter det. Och så kom det nu, med ett par månaders eftersläp.

I normala fall är vädret inget givet samtalsämne här. Ovant för en svensk. Det beror med all sannolikhet på att vädret oftast bara är. Behagligt. En bekväm kram från himlen som tryggt håller om axlarna även efter att solen sagt godnatt.

Klimatförändringar och allmänt väderkaos håller så sakta på att ändra på detta. Förra årets rekordvarma och kruttorra sommar, då det rasade bränder i var och varannan buske, placerade tvunget vädret högt i de flesta konversationer. Det påverkade alla, såväl direkt som indirekt, med vattenbrist, avstängda motorvägar, skenande elpriser, förstörda naturtillgångar och stängda bagerier.

Men nu faller som sagt regnet och den så svältfödda lerjorden har tvingats ta emot ett överflöd omöjligt att tillgodogöra.

I samband med detta har jag och barnen tittat på “Life on our planet” på Netflix där vi får historien från Big Bang till vad som säkerligen kommer bli den sjätte massutrotningen – en vacker och välproducerad berättelse om vår planets utveckling och hur den och dess varierade klimat påverkat alla levande arter på olika sätt.

Varje gång något stort rovdjur ska attackera en skyddslös vegetarian modell mindre lägger minsta ungen snutten över huvudet och utbrister “Säg till när det är klart”. Hon är fem år och orkar inte se eländet.

Jag tror att vi alla kan relatera.