I förrgår kom de äntligen. Sotis hade cirkulerat runt oss med sin klotstora mage i en hel evighet och jag fick återkommande flashbacks till tiden som höggravid under värmebölja – en bekväm upplevelse på alla sätt.

Strax efter lunch placerade hon sig i min garderob och jag förstod att det var dags. Bytt därför ut mina kläder mot lämpligare underlag, läs kartong, filt och handduk, och sedan började uppdraget som doula. Den första kom ganska snabbt. En gråspräcklig liten en med vitt bröst. Fyra timmar senare hade Sotis levererat ytterligare fyra kattungar och hon var färdig. Vi andades ut. Fem kattungar räcker gott och väl. Vi ska inte behålla dem utan letar redan efter nya hem åt dessa små övergulliga varelser – tre katter får liksom räcka, redan fler än två är en gräns som vi inte hade tänkt passera.

När barnen väl fick träffa de ulliga små nyfödda en dag senare (de var passande nog hos farmor och farfar så Sotis slapp föda till skrikbråk om vem som har mest plats i soffan, etcetera) blev de givetvis begeistrade och så nykära som barn allt oftast blir i kattungar.

Nu är den dagliga utmaningen att ransonera ut lagom stora portioner av kattungeumgänge till alla inblandade parter. Önska oss lycka till.