När Corona (som vi kallade farsoten då) gjorde entré för två år sedan var jag snabb med att bunkra upp. Jag föreställde mig hur alla skulle bli smittade samtidigt och att vi skulle bli utan både det ena och det andra och att det minsann gällde att vara förberedd, med konserver, vattendunkar och batterier. Då jobbade jag på en nyhetsredaktion och var därför mitt i nyhetsflödet. Läste allt som fanns att läsa och förfasades över att inte alla fattade hur farligt det kunde vara att bli smittad – även om man inte var lastgammal eller jättesjuk sedan innan. Såg framför mig hur samhällets kollaps var nära förestående. Såg det mycket klart och tydligt.

Det var mer än en som småskrattade åt detta småpreppiga beteende. Jag småskrattade självklart tillbaka, skratta sist som skratta kan, tänkte jag.

Efter diverse vaccinationer, ett evigt och otroligt långt avståndstagande till resten av mänskligheten, verkar viruset nu har sansat sig. Det tjänar ju ingenting på att döda alla som kommer i dess väg, och lyckligtvis höll vi ut så här länge.

Då kommer det. Kriget. Tillbaka till Europa, och plötsligt kastas vi tillbaka till en tid då knapptryckningar förde tankarna till skyddsrum snarare än till tangentbord.

Preppningen är därför tillbaka, och det med besked. Diskussioner om var det är bäst att bo, vart vi ska ta vägen om det brakar loss, hur vi gör då vi inte har en källare (men gott om grottor), vilken mat vi behöver odla för att överleva utan att bli alltför beroende av omvärlden, detta är nu samtalsämnen som vi avverkar lika naturligt som vem som ska köra barnen till skolan.

Jag är så otroligt tacksam att vi bor där vi bor just nu.

Här finns lokala producenter av all tänkbar mat. Vi kan ha hönor, odla grönsaker och har tillgång till färskvatten även om elektriciteten försvinner. Lyckligtvis verkar barnen än så länge inte ha snappat upp vad som pågår – hur skulle de ens kunna börja förstå galenskapen?!

Tänker mycket på de som tvingas fly, på hur det skulle vara att tvingas iväg hals över huvud med en tre- och en femåring, kanske utan att deras pappa kan följa med. Tänker också mycket på hur otroligt tacksam jag är över att ha turen att än så länge kunnat leva i trygghet.

Mitt i allt detta slår körsbärs- och äppleträden ut. Skogen bakom huset är ett sagotillstånd där de vita blommorna sprider en oemotståndlig doft som för att påminna om att det finns hopp – även om det är omgärdat av ett envist och snårigt mörker.